Sektbarn [böcker]
maj 13, 2008 av admin
Journalisten Charlotte Essén har under flera års tid haft kontakt med personer som är uppvuxna i sekter. I Sektbarn får läsaren möta dessa människor, som alla har personlig erfarenhet av att vara barn i små och isolerade, djupt religiösa grupper. Många av dem är idag vuxna, men lever med båda fysiska och psykiska men efter åren i de olika sekterna. Det är mycket skakande läsning som tar oss genom hemska uppfostringsmetoder, förnedring, skrämsel och olika former av utnyttjande i religionens namn. Genom djupgående intervjuer berättar de med egna ord om tillvaron i rörelserna, om kontroll och maktmissbruk och om att leva i rädsla.
Boken handlar också om det samhälle som står oförberett att hjälpa dessa utsatta barn. Okunnighet och nonchalans betecknar kontakten som barnen har haft med myndigheter, som av olika anledningar står oförmögna att handla. Vi får också möta ett antal personer med erfarenhet och kunskap om sekter och religiös fundamentalism, samt representanter för polis, rättsväsen och psykiatri. De ger oss sin syn på saken och förklarar varför det är så svårt att ingripa, trots att barn far illa.
Sektbarn är inte ett angrepp på religion. Det är en akut varning om vad som kan hända när fundamentalistiska grupper isolerar sig och på egna villkor uppfostrar barn.
- Jämför priser på boken Sektbarn
ISBN: 9100106976
Andra bloggar om: jorden, undergång, meditation, religion, kristendom, kollektiv, sekter, sekt, människor, barn, grupper, grupperingar, uppfostran, förnedring, skrämsel, intervjuer, makt, maktmissbruk, rädsla, utsatthet, polisen, poliser, sjöjungfrun, fundamentalism, böcker
Har Charlotte Essén intervjuat någon ung människa som fortfrande är med i “Familjen” Har hon försökt att få tag på någon? har hon intervjuat någon som har lämnat, men ändå tycker att dom hade en bra barndom?
Jag är 21 år och uppväxt i en familj som är Jehovas Vittnen och kan säga att jag tror det är den absolut bästa uppväxt ett barn kan ha. Att vara uppväxt med att vara ärlig i alla situationer, att sätta andra människor framför sig själv, att inte sträva eftter pengar och materialism, osv. Tänk om alla barn som växte upp nu för tiden fick lära sig det…
Jag är en kvinna som har varit med i Krishna rörelsen sedan 1977. Mina barn har vuxit upp där. jag blir både ledsen och besviken att en bok, innehållande så många osanningar som den här, får komma ut på marknaden. Vi äter inte könshår, vi svälter inte våra barn, vi misshandlar dem inte eller nekar dem läkarvård. Boken ger en snevinklad bild av Hare Krishnarörelsen. I boken verkar det som vi legaliserar barnmisshandel. Boken påstår att Sandra var fast i “sekten tills hon var 16 år, i verkigheten lämnade hon rörelsen när hon var 8. Hon flyttade ut med sin pappa och gick sedan i vanlig skola. Det här är bara några av de osanningar man kan läsa om i Sektbarn. Charlott Essén har aldrig besökt oss eller haft annan kontakt med oss. Sandra bodde på Korsnäsgård för trettio år sedan!
Extremt vinklad bok, sämsta jag läst i frågan och inte ett dugg objektiv. Man tycker bara synd om författaren…
Varför enbart sektmedlemmar har kommenterat
Charlottes oerhört viktiga bok finner jag vara märkligt. Jag är säker på att massor av anhöriga
är drabbade av den flathet som samhället visat i
kontrollen av t.ex Hare Krishnas verksamhet på
Almviks gård.Har själv anhöriga där, som jag från
början såg mera som “gröna vågare”, men som
jag med tiden fick omvärdera. När jag ställde frågor om fel saker tog de avstånd.
Då jag har börjat forska om rörelsen mår jag väldigt dåligt (även om bara hälften är sant så är det för mycket) Det som inte berördes i boken är
också nytt för mig. Läser på nätet att medlemmar
utger sig för att vara diplomerade samtalstera-peuter. Detta efter en kurs som inte är vatten värd. En katastrof för en sjuk person.MVH. ÅKE
Hej!
Jag tycker att det är jätte bra att man skriver böcker med detta ämne.
Ett barn som växer upp i Jehovas Vittne och blir vuxen och sedan inte vill vara medlem längre. Då uppfattas man som död och medlemmar i församlingen hälsar inte längre på denna person. Kanske denna person från början har blivit tvungen att växa upp i denna tro och inte har så stort umgänge utanför. Det är inte heller riktigt tillåtet. Själv har jag varit anhörig till en syster som försvann sig i Jehovas Vittne. Hon fick ha minder och mindre kontakt med mig. Jag kände hela tiden vad har jag gjort, vad gör jag för fel? Inte ett dugg hade jag gjort förutom att jag inte ville vara med i församlingen. Stakars barn som blir vuxna och inte får leva ett liv utanför församlingen (som de inte ens har valt) utan att bli psykiskt lynchad.
Man säger att man inte praktiserar barndop men det är samma sak att ha ett barn där som blir inpräntad dessa tankegånar, att allt som inte passar in på församlingens villkor är djävulen verk - verkligen styrmedel som kanske för ett litet barn sitter hela livet. Mycket skuldkänslor att bära på om man vill leva sitt egna liv utanför församlingen.
Tack Eva för ditt inlägg. Jag vet vad du gått igenom av skuld och vånda över saker som du inte kunde förstå. Kanske kan det, trots allt, vara
bättre att få insikt även om det väcker nya frågor.
Som anhörig ställs man inför valet att umgås på
det sätt som accepteras med sina barnbarn i
kollektivet, eller att avstå från detta helt, för att
slippa den vanmakt som kommer av att delta i
det hela.
Föräldrarna, som har gjort sitt val i vuxen ålder,
har jag ingen rätt att kritisera, men att dra sig
undan det svenska samhällets sociala/kulturella
liv och låta barnen växa upp i en totalt annorlunda
värld, där samhället utanför är fiender….???
Uppstigning 03.30 för meditation och böneramsor
i 1,5 tim. Min fråga: är detta lagligt när det gäller
barn? Min fråga bemöts med tystnad.
Likaså kvinnosynen. Då jag skrev brev till min dotter, svarade maken.
Vad gör myndigheterna med all inform. man fått,
bl.a. genom massrättegångar i USA, men nu även
från annat håll? Man beviljar dem friskolor och
förbjuder ibland skolavslut. i Sv. kyrkan. Barnen
måste ju skyddas! Tack Charlotte för boken!